Det var ett tag sen vi var på Kent nu, två veckor snarare bestämt. Nästan tre. Det var så fruktansvärt fint så det gjorde ont i bröstkorgen ibland. Tonerna som susade i öronen och fötterna som aldrig kunde stå still. Åh, den känslan.

Och jag har helt glömt av att min blogg ens existerade. Jag lovar att ändra på det framöver..