Det var ett tag sen vi var på Kent nu, två veckor snarare bestämt. Nästan tre. Det var så fruktansvärt fint så det gjorde ont i bröstkorgen ibland. Tonerna som susade i öronen och fötterna som aldrig kunde stå still. Åh, den känslan.

Och jag har helt glömt av att min blogg ens existerade. Jag lovar att ändra på det framöver..

Igår var det tant kalas för hela slanten! Förtjusande var ordet.